En av de mest tydliga saker när man sitter i rullstol är att man är begränsad. Den fysiska begränsningen är uppenbar. Jag kan inte stå eller gå. Det gör att många ställen eller vägar är otillgängliga.
Utöver det uppenbara är kraften begränsad. Jag har fördelen att ha en fullt fungerande överkropp, men trots det är kroppen inte alls vad jag skulle önska. Orken finns inte där. Det är inte en ork som har med träning att göra. Kroppen är mycket mer utsatt. Jag kan inte sitta upp så mycket som jag skulle önska för smärtan hindrar mig. Eller kanske en kombination av smärta och det faktum att jag inte har någon rumpa kvar att sitta på. Väljer jag att vara ute en lördagskväll för att träffa vänner så vet jag att söndagen är körd. Jag kommer inte att kunna vara till nytta under hela den dagen.
I början var detta väldigt jobbigt. För mig kändes det som ett hot mot min personlighet. Jag är en person som gillar att producera, att vara till nytta. Att ligga en hel dag och inte kunna göra någon nytta alls var påfrestande för min personlighet. Jag kände mig värdelös. Att många runt om inte heller förstod min fysiska utmaning gjorde det inte lättare. Jag kan förstå dem. Innan skadan skulle jag inte ens kunna föreställa mig hur en vanlig dag skulle kunna slita så på kroppen.
Det är lätt att uppfatta begränsningen som ett hot. Allt som tvingar oss att vara och agera annorlunda än vad vi är vana vid ses lätt som ett hot. Men någonstans måste vi kunna vända detta hot till något positivt. Lätt att säga, eller hur, men hur gör man det i verkligheten?
Egentligen tycker jag inte att mina begränsningar är något positivt alls. Jag skulle gärna vara utan dem, för de är inte en naturlig del av mig och min personlighet. Men om man nu drabbats av begränsningar av en eller annan orsak, hur ska man då hantera dem?
Min utmaning i livet sedan skadan har varit att försöka vända det som ser ut som något negativt till att bli något positivt. När livet ändå är som det är, kan jag hitta något som blir en möjlighet istället? En del saker jag gjort är rätt uppenbara. Jag valde att skriva en bok om min skada och vägen tillbaka, Smällen – Att tvingas återupptäcka livet. Jag har förmånen att få jobba som ledare på läger för ryggmärgsskadade och hjälpa dem med främst rullstolsteknik. Det är två exempel där jag tagit vara på det jag faktiskt varit med om och vänt det till något konstruktivt. Många av oss skulle kunna göra liknande saker.
Men det svåraste för mig är att jag inte kan ta vara på alla timmarna på dygnet. Hur gör jag alla de timmarna då jag är overksam, då jag måste ligga ner och vila, eller bara ta det lugnt? Jag har försökt att se min omgivning. Det kan handla om naturen, se solnedgången eller njuta av att titta på rådjuren som betar strax utanför min tomt. För en person som jag som är starkt uppgiftsorienterad så är detta något ovant och svårt. Att bara vara utan att producera är en mental utmaning. Men tre år efter skadan så tycker jag trots allt att jag gjort framsteg. Jag fortsätter att försöka se möjligheter i mina begränsningar, inte bara omöjligheterna.
Vad gör du i ditt liv? Har du gett upp för att du inte är tillräckligt mobil, tillräckligt begåvad, snygg eller liknande? Vilken är din ursäkt för att inte göra något vettigt av allt som du har? Kan du vända det?
revedal 